Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.

Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.

Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

Jag hör ibland uttalanden som att ett yrke satt nog i generna, eftersom den ena generationen efter den andra valde samma yrkesbana. Eller att musikaliteten gick i arv och hela släkten visade upp strålande exempel på underbarn. Jag undrar hur en lite större undersökning skulle ge svar, kan man hitta musikgener i sitt släktforskningsDNA eller är det miljön som är svaret.

Jag brukar skoja lite om mina egna erfarenheter av detta med hur drag ärvs, om det är så att vissa saker stärks eller om de gener som finns tar slut eftersom de tas hand om av andra släktgrenar än min egen. Fanns det en pott med skrivargener, humorgener eller kanske gener som gör att man blir duktig in en sportgren, någonstans i begynnelsen och när de delats ut och använts av tillräckligt många i släkten så får inte resterande medlemmar något av den varan.

Och visst verkar det vara så, oavsett vad olika forskargrupper kommer fram till som motsäger den tesen. Det är bara att titta på hur den egna släkten ser ut.  Varje vecka ska det skrivas en blogg men det tar emot, det flyter inte på som det gör för vissa och det finns en naturlig förklaring till det, Dan Andersson finns en bit bak i mitt träd och jag kan bara konstatera att han tog nog tillräckligt stor del av potten med skrivargener så det blev inga kvar till mig. Jag klarar ju knappt att få ihop några hundra ord innan det börjar sina.

Dan Andersson Unknown photographers, Public domain, via Wikimedia Commons

Hur många av er har upplevt pinsamma ögonblick när ni försöker, ofta i ett lite större sammanhang, berätta en rolig historia och när poängen är uttalad så sitter där åhörarna och bara stirrar tomt på er. En pinsam tystnad lägrar sig och det blir att försöka göra sig liten och smyga ut utan att bli sedd. Så kan det gå om humorgenen getts till någon annan, någon som kunde få vad som helst att låta roligt. Att jag har Tage Danielsson på en bits avstånd förklarar i alla fall för mig varför det blir så där konstigt tyst ibland.

Ytterligare bevis kommer det när jag funderar på varför det delades ut en såsslev som pris till den som kom sist i skidtävlingen på Lugnets skidstadion, när det var obligatoriskt skolmästerskap. Att sistaplatsen kan bero på att de gamla bindningarnas läderremmar sprack eller att vallaren blandat ihop färgerna på de vallaburkar som man hade då, är inte tillräcklig ursäkt.  Det fanns säkert någon skidåkargen som saknades. Undrar var den sitter, den genen, är det i Y eller mtDNA, eller är det på kromosom 15, den som brukar strula för ett av testbolagen. Fast det kan ju inte påverka om det är strul med ett test, den måste ju saknas ändå för att påverka resultatet. Jag får nog ta och jämföra mitt DNA-test med Gunde Svan, han fick nog alla de som jag skulle haft från den delen av släkten som fanns i Uppsälje, Dala-Järna.

Naturligtvis kan vi fundera på fördelningen, men slumpen spelar en stor roll och sedan finns ju en miljöpåverkan som vi inte får glömma. Men visst kan det vara skoj en stund att fundera på vilka egenskaper som hamnat på fel ställe i släkten, och med fel är det ju självklart att det vore bäst om de hamnade hos mig och inte hos de andra, som får ära och berömmelse för att de stulit de gener som jag borde haft.

Ser du mönster i din egen släkt, har du ärvt musikalitetsgener eller några av de träsniderigener som du kanske ville ha.

Vid släktforskning så dyker det ibland upp intressanta uppgifter om de som gått före oss. En del har lyckats med både det ena och det andra, en del tycks ha haft hur mycket otur som helst. Fast ofta är det ju en blandning både tur och otur.  Jag letade efter en person för ett tag sedan och det fanns inte så många uppgifter, inte mycket mer än att personen hade ett bra uttryck. Mina, dina och våra. Vad nu det kan stå för?  Fanns lite mer att gå på, men det var det uttrycket som kännetecknade personen ifråga.

Uttrycket kan ju tolkas på flera sätt, men det pekade åt ett håll, barn, och när vi gick tillbaka i släktleden så blev det klart att det inte var namn på barn, även om släkten hade både Mina och Dina som namn.  Men när vi hittade Nils så blev det lite lättare att förstå vad som avsågs. Han berättade tydligen ganska ofta, med stolthet i rösten, om hur det såg ut hemma hos honom. På gården fanns han och hans andra hustru och till det kom de sju barnen från hans första äktenskap, hustruns tre från hennes första och så de fyra gemensamma barnen.  Att mina, dina och våra avsåg alla de barn som samsades med föräldrarna på gården visste inte alla, men det blev svaret på släktforskningsfrågan.

Föräldrar som fått barnbarnsbarn. I författarens ägo
Och på tal om barn, så kom frågan upp om hur många barn en familj kunde få. I fallet ovan så var det ju inte ett och samma par som var upphov till alla, men det blev ganska många trådar att följa till nutid i vilket fall som helst.  Att göra ett släktträd efter det ryska paret Fjodor Vasiljev och Valentina Vasiljevova innebär en större utmaning. Det finns uppgift i Guinness rekordbok om detta par. Om det är exakt sant vet jag inte men det står i vilket fall som helst att Valentina ska ha fött 69 barn vid 27 tillfällen från 1725 och fyrtio år framåt.  Eftersom det är färre tillfällen än barn så kan vi räkna ut att det kom fler än ett barn vid en del tillfällen. De räknar upp 16 tvillingfödslar, vid  sju tillfällen kom det trillingar och fyrlingar födde hon fyra gånger.

Som sagt, sanningshalten vet jag inte, men om det är sant så undrar nog fler än jag hur den kyrkboken såg ut. Kanske hade familjen en egen, så att alla uppgifter fick plats. Förutsättningen är ju att det fanns kyrkböcker i Shuya, platsen där de uppges ha bott. En bra skrivare behövs också när man ska skriva ut släktträdet, två personer och sedan 69 rutor därunder, eller tvärtom om man går åt andra hållet. Och en liten allvarligare fundering är nog hur Valentina egentligen mådde, hennes kropp torde vara ganska utsliten efter det 69 barnets födelse. Och hur ammar man fyrlingar, fanns nog inte bröstmjölksersättning vid den tiden. Kanske hade paret anställda ammor, vem vet.

Och går vi från det ryska paret, som förmodligen fick många barnbarn och barnbarnsbarn till Sverige så kom det i somras en intressant rapport från Stockholms Universitet som studerat familjebildningar i Skellefteåtrakten. De tittade på de som fötts mellan 1885 och 1899 och följde dem sedan för att se hur många som fick barnbarnsbarn. Svaret, som förvånade dem, var att trots stora barnkullar och en minskad barnadödlighet så var det nästan hälften av männen och kvinnorna där generna inte fördes vidare till generationen med barnbarnsbarn.  Av olika anledningar så dog deras linjer ut.

Vi kan, med hjälp av Skellefteåstudien, börja fundera på hur det påverkar vår släkt och släktforskning. Det blir många grenar i trädet som slutar växa och de som letar via kanaler som DNA hittar inte så många träffar som man kan tro. Det blir också uppenbart när vi tittar på de delar som följer raka pappa och mammalinjer. Det kommer inga träffar efter många. Ibland, när det gäller Y-DNA, talar man om att linjer döttrar ut. Kanske lite konstigt, men får en man bara döttrar så finns det ingen som för Y-kromosomen vidare.  Naturligtvis blir det samma effekt om en man inte får barn alls och det visar Skellefteåstudien att det inte alls är så ovanligt som vi tidigare trott. Så om bonden Fjodor fick många pojkar så vet vi inte om det var så jättemånga som man kunde se spåret av tre-fyra generationer senare.  Men chansen var större än för Nils som hade 11 med spår av honom eftersom de tre ”dina” inte kunde räknas in.

Hur många barn har du i ditt träds barnkullar och ser du spår av dem idag?

Här sitter jag med huvudet fullt av det som äntligen hände, det var Släktforskardagar med riktiga montrar och levande människor. Underbart när det är tre år sedan vi sist kunde vara med om detta.
Fast att skriva mer om det känns lite som att stapla bloggar på varandra, Eva hade sin blogg där det var bilder med olika underbara vyer och jag kan skryta med att jag finns med på en bild. Om det inte vore för risken med överbelastning på servern skulle jag fråga er var jag syns. 😊

Om Eva berättar om de stora dragen så är nästa blogg av Helena om de lite mindre händelserna på ”balkongen”, och då blir det inte så mycket kvar för mig. Men något vill jag ändå nämna, när det mitt i återseendet glädje plötsligt dyker upp ett orosmoln. Någon säger plötsligt, jag har blivit av med min pappa, och man kan undra om han gått vilse eller vad det är som hänt. Jaha, ytterligare en DNA-träff som fällde ena halvan av släktträdet, undrar hur många som har fel far, tar det aldrig slut. Lite senare, när det lugnat ner sig så kommer frågan om jag får köpa ett större antal kit, jag ska testa stora delar av min släkt, vi ser så olika ut. Visst går det att ordna, men jag undrar vad som kommer att berättas på släktforskardagarna i Östersund, hel släkt utraderad eller har de blivit som enda stor familj.

Karin Bojs premiär nya boken Skövde egen bild

Nog om de underbara dagarna i Skövde, även om det skulle vara roligt att berätta Norgehistorien om den stackars släktforskaren som skulle hålla ett föredrag för flera hundra personer, men högtalaren tog inte in det han sa utan det som hände på en annan plats i lokalerna, där Karin Bojs stod och berättade om sin nya bok. En bok som hade världspremiär i Skövde, med en specialsändning av sprillans nytryckta böcker. Kan väl bara säga att bokhandlaren som sålde var glad, men de som inte fick ett exemplar, eftersom boken såldes slut direkt, inte var riktigt glada.  Men Karin var nog glad att det inte var fler böcker, hon fick sitta en bra stund med signeringen, och det var fantastiskt att se den svenska köhanteringen. Kön svängde av och försvann nästan i fjärran, men alla stod lugnt och stilla och väntade på sin tur.  Kanske blir de böckerna en raritet så småningom, precis som en del andra böcker.

Hopplöst försök att lämna Skövde i den här bloggen, det dyker upp saker hela tiden. Boken som blir en raritet leder mig osökt in på mannen som stod där framför mig vid montern i Skövde. En av de som satt DNA-testning i system, men som också var med och skrev en bok. Inte om DNA, men om en av de som skodde sig på vårt kulturarv och stal från både den ena och den andra. Om jag säger Fallet Engeström så finns det säkert en del som har hört talas om den mannen, och då kan jag berätta att det är Stefan Simander som bara står där framför mig. Tänk att boken han skrev nu är slut på förlaget och det betalas ganska bra på bokbörsen och andra ställen för boken. Första tanken är att jag måste åka hem och kontrollera att boken står kvar i bokhyllan, den som inköptes när Stefan var hos Genealogiska Föreningen i mars 2017.

Tja, vad ska jag säga, texten som inte skulle handla om Skövde blev inte till utan det finns nu en till som handlar om den tilldragelsen. Och eftersom det inte finns så mycket plats kvar att skriva på så får jag väl bara tillägga att det hände en del på banketten också. Priser delades ut och själv fick jag ställa mig upp eftersom jag fick ett pris 2020 och det har ju inte varit någon bankett efter det. Och ska vi se på jämlikheten så fick den förre styrelsekamraten från GF, Erland Ringborg, nu lämna över ordförandestaffetpinnen till Viktoria Jonasson.  Och nu finns det inte mer plats att skriva något så jag önskar er alla ett gott år tills vi syns i Östersund, där nästa släktforskardagar ska vara.

Om det finns ett slut, det är en fråga som säkert många ställts sig.  Sedan är nästa fråga vad det är som ska slut. Att liv tar slut det ser vi alla de mängder av dödböcker som det finns i arkiven, men det finns många andra delar av frågan om slutet.

När det gäller släktforskning så kan man säkert önska sig ett slut på något av alla de problem som dyker upp.  Vart tog min släkting vägen, jag ser vägen fram till en given tidpunkt, sedan bara poff, så är personen som uppslukad. Letande i polisunderrättelser, om de finns för den angivna tiden, ger kanske inget. Inget spår av någon som liknar personen dyker upp i de socknar som kan vara aktuella. Allt tycks vara som upplagt att den bästa teorin är att det funnits utomjordiska besök för länge sedan. Fast den uppgiften är svår att föra in på ett källkritiskt godtagbart sätt.

Eller Kerstin, som dök upp för 10 år sedan och sedan dess poppat upp med viss oregelbundenhet. Att hon funnits vet vi, att hon gifte sig och fick barn vet vi men vem var hon? Var kom hon ifrån och hur såg hennes uppväxt ut. Olika uppgifter om ålder, olika uppgifter var hon  föddes eller var hon bottt, dyker upp, men ger ingen lösning. Olika landsändar pekas ut men inga svar. Med hjälp av DNA från ättlingar så syns små spår men ingen träff.  Att maken också var från Sverige stökar till sökningen en del, är de små träffarna från den ena eller den andra sidan. mtDNA pekar faktiskt till viss del mot norra Sverige och det gör ju att träffarna på släktingar blir svårare, alla är ju släkt med alla i de trakterna.

Fritt foto av Mohammed Rishfaan på Unsplash

Och efternamnet verkar tas av var och varannan person i vissa områden utan att släktskap föreligger.
Senaste är en tidigare okänd notis i en bok, som anger ett födelsedatum som stämmer med vissa uppgifter och att Kerstin är född i Luleå. Ska vi tro på det, speciellt som uppgifterna om maken visar att han blivit tre år yngre än vad han egentligen var. Har Kerstin fått fel födelseår också och hur är det med födelseplatsen. Oj vad jag önskar att letandet ska ta slut, att lösningen plötsligt finns där och att vi kan säga att fallet är löst.

Och på tal om att ta slut, nu är snart väntan på att kunna träffas öga mot öga på släktforskardagarna slut. Tänk att återigen få stå i en monter och svettas över alla frågor, glädjas över all återseenden och sedan när stängningsdags närmar sig fundera på hur benen ska kännas nästa dag. Får nog ta med en stol på hjul så jag kan åka runt utan att göra helt slut på mig. Men det finns ju ett slut på dessa dagar också, men det är inget att se fram mot, nu gäller det att njuta så mycket som möjligt.

Är du i Skövde, kom gärna till FamilyTreeDNA:s monter så kan vi ta ett snack och kanske kan du få reda på lite nyheter och överraskningar.  Ser fram mot att träffas!

Från det ena till det andra, kan man nog lugnt säga, när jag gör några små besök på olika ställen på Öland. Man kan titta på både det ena och det andra på ön och ibland så hittas det kopplingar som nog ingen trodde skulle gå att hitta. Lite bläddrande i olika skrifter och ibland en känsla av att det här låter intressant, kan det finnas lite mer bakom texterna månntro.

I Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm, så finns det en lång historia. Ett handelscentrum, av vissa påstått större än Birka, fanns under vikingatiden och det berättas fortfarande anekdoter om detta. Men det finns mer att läsa om samhället, en del av det kan dyka upp på de mest underliga platser. När man står i kö på konditoriet, ett konditori med så fantastiska bakverk att många vill handla, kan det vara skoj att ta del av historien. Den börjar 1938 på granntomten, där det redan fanns en bilverkstad och bensinmack, men det fick plats ett litet hus till och två systrar startade ett enkelt bageri.

Efter ett tag kom de över granntomten och där byggde de källare och drog sedan över det befintliga huset på det.  En ganska smart lösning kan man säga, det gäller att ta tillvara på det som redan finns. Kanske fanns den klurigheten i släkten för det verkar som flera i familjen var lite kluriga. När tankarna på hur de gjorde snurrade som mest blev jag störd av att de tjatade på mig att beställa mina godsaker. Och därmed kunde det ha tagit slut.

By Taxelson - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10654641

Fast på tal om klurigheter, så det dök upp en annan fundering vid ett besök i en kyrka, Högsrums kyrka, som ligger ungefär 1,5 mil söder om Borgholm. Där fanns en beskrivning om hur det först fanns en enkel träkyrka som sedan ersattes av stenkyrka på 1100-talet. Under många år levde man med den kyrkan, det var ganska många härjningar som störde livet och inte var socknen rik heller. Men i början på 1800-talet så blev det lugnare och socknen växte. Alla fick inte plats i kyrkan så något måste göras och då kallade man in en häradsmurmästare, som fick några ritningar till sin hjälp.

Vad som betecknar en häradsmurmästare har jag inte tagit reda på, men det låter som en bra titel. Och namnet Leonard Lindman låter inte så vanligt, så han kan man kanske hitta något om. Och lite klurig var han, om man bara byggde på det gamla kyrktornet lite grann så kunde man använda det till nya kyrkan, precis som en av gavelväggarna. Om han fick bättre betalt genom att spara framgår inte, men vem vet. Klurigheten kanske finns i vissa gener vem vet, även om man nog inte kan se det med en DNA-test.
 
Och följer jag bageriflickorna bakåt, genom att slå lite i kyrkböckerna hos Arkiv Digital, så kommer jag så småningom fram till deras morfars farfar, född 1770, med titeln häradsmurmästare och namnet Leonard Lindman.  Så nu återstår bara att ta reda på lite mer vad en häradsmurmästare gjorde och vad som krävdes för att bli det, sen kan jag gå tillbaka och köpa lite fler godsaker.

Man kan ju inte bara ta ledigt på sommaren, lite släktforskning skadar inte och det håller igång tankarna.  Ha det bra!

Tidigare har jag varit inne på lite olika synpunkter på vad släktforskning är, den del där vissa påstår att det bara avser blodsband under det att andra menar att det kan i princip avse allt som har med någon form av släktskap, egen eller andras, att göra.  Att jag själv anser att det är den andra uppfattningen som är rätt kommer nog de flesta att förstå.

En del som jag uppskattar är att följa olika emigranter och försöka se varför de lämnade Sverige och vad det blev av dem i det nya landet. En del spännande, andra mindre roliga beskrivningar dyker upp. Och när jag tittar på deras historier så händer det lätt för mig att jag ”försvinner” iväg åt lite olika håll, beroende på vad som dyker upp. Bara nöjet att följa för mig tidigare oupptrampade stigar, och kanske stöta på en historia eller en bok som bara ligger där och väntas på att bli hörd eller läst.

Två av min farfars bröder lämnar sin pappa och sinasyskon i Brålanda 1888 för att bege sig till Amerika. Den ena kommer på båten, men den andra syns det inte ett spår av efter att han och hans bror lämnat socknen. Den sistnämnda är ett kapitel för sig och honom lämnar vi därhän just nu. Alfred, som kom iväg med båten och kom fram till USA. Han hamnade i Pennsylvania och fick bruk för de snickerikunskaper han skaffat sig hemma på gården. Med en ordnad inkomst så var det inte spå svårt att leta levnadskamrat och det fanns en del flickor som flyttat till samma plats.

Vad var då naturligare än att söka bland de som kom från ungefär samma trakt, var nog lite lättare då att skapa kontakt. Hur Alfred hittade Anna Carolina, eller om det var tvärtom, vet jag inte. Men att de blev ett par det vet jag, och Anna Carolina hade rest ut ett halvår tidigare och hon kom från Torps socken i Dalsland och det var bara runt tre mil från Alfreds hem. Och här hade jag kunnat sluta, de två levde och fick det bra, fem av deras barn skapade egna familjer och blev riktigt gamla. Det var bara sonen Carl Raymond som bara blev sex år.

Men vem var då Anna Carolina, flickan som jag inte är direkt släkt med, men som blev mor till min fars kusiner. Visst måste jag kolla lite om hennes familj. Pappa Hans Olsson och mamma Sara flyttade runt lite grann, med Anna Carolina föddes när familjen bodde i Nätjebacka, står det i kyrkboken fast jag har fått veta att det ska stå Nättjebacka. Och av Ingemar Lindhe i Färgelanda har jag fått veta att namnet kommer från det dialektala nöcka, som betyder att nyttja eller hänga upp nät. Så att det fanns en sjö i närheten är ju klart.

Kopia av framsida, bok

Det kan ju vara intressant att få lite kunskap om sådant som inte hänger ihop med kyrkböckerna. Och ännu bättre blir det när det står att pappa Hans var född i Ödeborg, en socken med alla möjliga trevliga saker, sägs det. Men det viktigaste med Ödeborg är inte orten eller dess historia, inte för mig i alla fall, utan det är boken vars första sida syns på bilden, som jag tillgång till tack vare Ingemar. Visserligen på norska, men ändå, för boken tar med den gård i Ödeborg där Hans föddes, Bråten.

Genom boken kan jag följa farfars brors frus hela släkt på hennes pappas sida. Den tidigaste noteringen om släkten i Bråten, är från 1627 och avser ett arv så de fanns där tidigare. Och går vi vidare bakåt så hamnar vi hos Anders i Ekeskär nämnd 1574. Ekeskär ligger i Lane-Ryr (nära Uddevalla). Om Hans Olssons farfar, han hette också Hans, finns det en hel del berättat, om hans driftighet och att han blev utnämnd till nämndeman. Sidorna är fyllda med personhistorier, med uppgifter om hur farfar Hans köper upp den ena delen efter den andra av sina syskon och grannar för att bygga ut gården. Det finns många historier om släktleden bakåt och när jag kan läsa mig till hur det ena livet efter det andra var är det som släktforskningen verkligen blir som bäst.

Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar.  Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.

Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.

Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.

Egen bild. Min farmors far

Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat. 

Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet?  Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna  😊

Kan man kombinera semester och släktforskning.  En fråga som jag tycker är lätt att besvara, men samtidigt innehåller det frågor om vad släktforskning är. Jag har i dagarna läst att om man tar in de som inte har blodsband så är det inte riktig släktforskning, fast de som man tar med har ju någon form av släkt, så det kanske klargör vad jag tycker. Men det är olika uppfattningar som vi lägger på hyllan just nu.

Att tala om släkt, kan ibland innebära att man får lite nya vinklar, och det ger ofta många nya intryck. Visst är det viktigt med fakta som födelse och död, men tänk vad mycket mer man kan lära sig om de personer som finns i träden.  Det kommer upp allt möjligt om de som funnits tidigare. En fråga om en Henrysson gav det korta svaret att det var Henry som var intressant, han körde skolskjutsen med häst och vagn och alla var fascinerade av att han saknade en tumme på ena handen. Fanns den från början eller hade något hänt någon gång under hans liv.  Diskussionen om hur man höll tömmarna fortsatte och det blev frågor som ingen av kunde besvara. Men en uppgift att lägga in, om Henry den ”tumlöse”.

Att man inte kan se det på bild kan vara förståeligt för vem tog kort där sådant syntes. Men historien levde bland de som bott nära. Om hans granne hamnat på kort vet jag inte, men då hade man sett det som gjorde honom unik, han som körde de första lastbilarna hade något som syntes och som gav honom det unika namnet, Lars den harmynte.  Det fanns ingen lyteskomik i det, men eftersom den andra som körde samtidigt också hette Lars så blev den en naturlig del av identifikationen.

Eget foto , hus på Öland

Att besöka något som håller ihop en by, en hembygdsgård, en kyrka eller en prästgård kan leda till nästan vilka upplevelser som helst, så ta chansen och ta samtalen, ingen vet vart de leder!

I dagarna presenterade FamilyTreeDNA en ny del som baseras på kopplingar av det som kommer fram när man testar sin raka faderslinje, Y-test.  Med stöd av den idag kända grupp som anges vid testet så har de tagit fram intressanta uppgifter om härstamning och andra uppgifter runt det. I samband med det så läste jag några diskussioner med personer från engelsktalande länder där de pekade på vikte av att kontrollera hur efternamnet följde med, eller inte, genom århundraden bakåt.
En diskussion som efter ett tag blev lite ointressant för mig eftersom i mitt träd så finns det inte så många som har samma efternamn två generationer i följd.

Användandet av patronymikon, där barnet oftast får pappans förnamn följt av son eller dotter gör ju att det är omöjligt att bara koncentrera sig på det som hamnar i rutan för efternamn i våra släktforskarregister. Det är ju lättare att följa genom att det pekar på föregående generations förnamn, men det vet jag inte om det finns systemstöd i någon produkt. När jag tittar bland det som finns i mina efternamnsfält, så kan man bli helt lurad om man inte är van med patronymikon. Jag har fått ett antal frågor om hur jag är släkt med det som de oinvigda tolkar som släktnamn, exempelvis alla mina Månsson.

Tänk vad spridda de var i Sverige, är en av kommentarerna när de på något sätt kollat i ett träd, men det verkar som de försvinner och dyker upp lite hur som helst. Och visst försvinner de när det inte är Måns Månsson som är inblandad, för då går de generation efter generation. Fast är någon av dem en soldat så blir det ibland ett tillägg som strular till det, heter han Månsson eller Trovärdig, både pappan och sonen heter ju Månsson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur vi tänkte när det gäller släktnamn och sådant bland våra förfäder här uppe i norr, när de från andra länder försöker förstå mitt träd.

Bild från DNA-Rötter

Men om jag berättar vilken haplogrupp, det begrepp som man delar upp Y-resultatet i, så är det lättare att följa den raka pappalinjen bakåt. Har man tur så finns det mycket uppgifter att titta på, har man en lite mer ovanlig grupp så kan det bli mindre.  I det senare fallet så kan det kanske stå att den testade personen verkar dela ursprung med någon som levde för 12 000 år sedan, och det är ju svårt att hitta information om en sådan person. Fast i det fallet så gäller det en person från Sydamerika så det kan vara en förklaring.

Men mycket intressant kan det komma fram. Fick se ett resultat från en lokal grupp som letade kopplingar i grannskapet och det var intressant. Inte lika mycket uppgifter som det berömda Bure-trädet, men med inslag som gör att det går att se släktskap som inte syns i kyrkböckerna, eftersom de i många fall har sina brister när det gäller uppgifter bakåt. Så jag tycker att det blir mer och mer intressant med att samla ihop uppgifter om både Y och mtDNA (den raka mammalinjen) för att sedan försöka hitta idag okända kopplingar tillbaka i historien.

Vill du veta mera, och kommer till Släktforskardagarna i Skövde, titta gärna in i FamilyTreeDNAs monter, där kommer det att talas en hel del om de här typerna av tester.

Sommar och sol och då kommer snuvan och hostan. Kan den komma mindre lämpligt. Och kroppen känns lite varm, är det vädret eller är det rentav feber. Feber nu, tänk om det är något annat är en sommarförkylning. Fast det finns ju en fördel, nu kan jag sitta inne utan att känna samvetskval för att jag inte tar tillvara på bad och natur. Men tänk om det är något värre som spökar, fram med febertermometer och kolla.  Och tänk om det som jag klarat mig från hittills, det som många haft senaste åren, slagit till. Ta ett test och kolla, men det blev bara ett streck på när det ska vara två om pandemisjukdomen slagit till. Och febertermometern lugnar, lite högre igår, normalt idag.  Jag klarar mig nog och kan snart gå ut igen. Blev ingen större grej av detta.

Vallmo, egen bild

När jag sitter och kurerar mig så dyker tankarna upp på hur det var för de som jag ser i min släktforskning, hur var det att få en släng av något som kanske inte kändes så mycket.  Inte fanns det tid till att stanna upp och fundera utan det var nog bara att kämpa på, det blev nog bättre av sig själv. Att det inte fanns febertermometrar eller tester säger sig själv, men hur gjorde man. En vanlig förkylning var en sak men det fanns ju andra saker som var mycket värre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var under de olika perioder rödsoten, det som vi idag kallar dysenteri, härjade i olika delar av Sverige.

Det finns berättelser om epidemier från 1700-talets mitt, från början på 1800-talet och från mitten på 1800-talet.  Alla visar på olika utfall i Sverige, att det fanns stora lokala skillnader och att det många gånger var barnen som drabbades. Det syns säkert i mångas släktforskning och det syns definitivt i min egen när det gäller Skaraborgsgrenen, ett område som var hårt drabbat under vissa tidsperioder. I min släkt finns historier som gör att jag funderar på hur man klarade av att leva vidare efter en period av rödsot. Ett par som har sju friska pojkar vid årets början har inga barn alls vid nästkommande nyår. De dör en efter en, ibland flera på en gång. Vid midsommar står det två kistor i kyrkan, i den ena en mellanpojk, i den andra äldste sonen och tillsammans med honom den yngste, som inte skulle behöva göra resan vidare ensam.

Hur upplevdes det att se hela sin barnaskara utplånas? Att man inte borde återanvända samma sängkläder när det första barnet dog, visste man inte. Krasst kan man säga att det blev lite bättre plats att sova på och så fortsatte det. Att kasta något var inte att tänka på, men det kanske hade ändrat lite på historien om man fått veta detta.

Det vi vet idag, hade säkert hjälpt om någon kunnat berätta det för de drabbade, men så var det inte. Och tänk om någon berättat lite mer om hur man kunde bota infektioner, ett stort gissel tidigare. Jag har fått lära mig att kunskapen fanns bland egyptier för länge sedan, men det tog ända till 1944 innan den första behandlingen med mögelbaserat medel skedde i Sverige, det vi idag kallar penicillin. Det var nog inte så lätt att övertyga folk om att det var bra med mögel, men i det här fallet hade det kanske hjälp om man varit mindre renlig. Å andra sidan finns det ju uppenbara risker med mögliga bandage och liknande så det var en naturlig reaktion att håll rent.

Efter några dagars snuva så går jag nu vidare mot en härlig sommar, något jag hoppas alla får uppleva.

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.

Att släktforska är som att resa, man upplever nya vyer, man upptäcker nya seder och vanor och man träffar hela tiden nya personer.  En del av dessa personer är döda och begravda sedan lång tid tillbaka, men andra är i allra högsta grad hur levande som helst. Att gå tillbaka i tiden och följa en släktgren och sedan vända vid någon ana och gå framåt bland de som tillhör den linjen leder ju oftast, men inte alltid till att det kommer fram levande personer. Det är nästan som att de frigör sig från skuggorna och blir till verkliga personer.

Häromdagen kom det ett meddelande från en person som undrade om vi kunde göra en gemensam ansträngning för att se om det är möjligt att hitta en gemensam ana. Han hade försökt att gå tillbaka och sedan framåt, men hittade inte rätt bland alla linjer. Det kan ju bero på förväxlingar, ett felaktigt val vid något hopp bland böcker eller det som av vissa kallas NPE, non paternal event, också känt som fel pappa.

Jag hittade inte de uppgifter som avsändaren skrev om, det verkade lite konstigt på mer än ett sätt. Var det någon som drev med mig eller vad var det hände. Nåja, det var inte så konstigt visade det sig, det var ett kit som jag administrerar, som avser en släkting till min fru, och då kan jag passa på att stoppa in en liten uppmaning, tala alltid om vem som anges som den testade när du söker kontakt. Det finns en del som har ett kit under det att andra kan hantera flera hundra.

Det blir lite lättare när man kan titta på rätt person och försöka följa tankegångar. Fast allt var inte solklart, delvis beroende på att det var en fransman som skrev, och använde något översättningsprogram som inte fungerade mer än så där när det skulle bli engelska. Samtidigt fanns det en del uttryck som jag inte kände igen så kanske det var mitt fel delvis. Men att det fanns en dna-träff gjorde ju att det borde gå att spåra något i alla fall. Men vid närmare eftertanke och kontroll av vad det stod så började det gå upp att det fanns lite mycket önsketänkande hos den som frågade, kanske kombinerat med okunskap också.

Y-träd i Folkeslunda , eget foto

Det finns ju tre olika typer av dna-tester. Det autosomala som visar släkten i alla led 4-6 generationer bakåt. Det som är kopplat till den raka pappalinje, Y-dna och så det som visar den raka mammalinjen, det som kallas mtDNA. När det blir klart att personen berättar om ett Y-test och där han plockat med vissa uppgifter om vad som står om den äldst kända anan, som är uppgiven av den som testar, så kan det bli lite fel. Lika fel som de som påstår att det räcker med ett autosomalt test, men när det gäller Y så måste man köpa två, ser du det så bry dig inte om sådana tokigheter.

Nu började det närma sig en upplösning på frågan om släktskap. Testerna låg närmast varandra på det träd som företaget Yfull presenterar, så tittade man bara på det så såg det ut att gå att lösa. Men det finns lite mer uppgifter i det trädet som kan vara bra att titta på. Exempelvis föreslås det hur långt ett test kan ha till närmste ana, och i det här fallet talades det om cirka 4 000 år.  Det ger en viss dimension till svårigheten att hitta en koppling, att det kit jag administrerar har en pappalinje som just nu slutar 1828 med födseln av en pojke som inte har någon angiven far gör det inte bättre.

Vi kan konstatera att bara för att det står på raderna under varandra så kan avståndet vara stort. På linjen bakåt hamnar de båda hos Cheddar Man, en släkting som man hittat i England, men där är det ändå svårare att veta kopplingen, för där har vi inte bara de första 4 000 åren att leta rätt på, vi behöver hitta ungefär 5 000 år till, och då blir det svårt kan man säga.

Utan att gå alltför djupt i skrivregler så finns det en del funderingar, när vi ska försöka hålla ihop hur namn ska hanteras, ska det vara som det står i källan, alltså trohet till det som skrevs när det hände, ska vi tänka på alla de som söker efter en viss person och skriva liknande namn på likartat sätt, det som brukar kallas normering. Ja, inte är det lätt att veta vad som gäller, och ibland så tycker jag det beror vem man pratar med.  Att det kan kopplas till hur uppgifterna används är klart, är det för att skriva en släktkrönika, är det för att indexera ett fångregister eller något annat, det finns ju hur många olika tillfällen som helst.

I en grupp där det ställdes en fråga så kom det fram en del intressanta frågeställningar. Jag tänker inte gå in i detalj om vem det handlade, men det jag berättar har en sanning i botten, även om allt inte är exakt som det stod. Upprinnelsen var en fråga om en person, med angivet namn och födelsetid och en specifik händelse. Det första som händer är att det uppstår frågan om varför namnet skrevs som det gjorde, när det riktiga namnet var ett annat. Lite funderingar uppstår och det var då intressant att försöka ta reda på vad som egentligen var det som gällde.

Frågan gällde en person som kallades omväxlande Anna Lisa och Stina Lisa. Det fanns också uppfattningar om det som vi idag kallar efternamn, fast nu gällde det både patronymikon, att ett barn faderns (oftast) namn följt av son eller dotter, som flickan haft som ung och det namn som maken hade. Och börjar vi från början så står det ju inget annat än förnamn i födelsebok och de första åren i husförhörslängden, så då spelar det ingen roll. Man kan ju använda födelsedag som en uppgift när man kontrollerar att det är rätt familj.

Men redan här så kom det första lilla problemet, inte så stort men kan ju bli lite irriterande om det hamnar i en sidbrytning.  Uppgiften var att flickan var född första oktober, men där fanns hon inte. Nu fanns hon den 23 september, som född, och den 1 oktober som döpt. Och den tankspridde skrivaren angav naturligtvis 1 oktober i den första husförhörslängden. En inte ovanlig företeelse, men lika retlig. Första åren var det ju bara förnamn och det nu gällande födelsedatumet som stod som 1 oktober som behövdes.

Urklipp ur Arkiv Digital. Personerna har ingen direkt koppling till texten

När åren gått och flickan konfirmerats så skrevs det in ett namn till och eftersom pappan hette Petter så blev det naturligtvis Pettersdotter.  Åtminstone några år, för sedan kom en ny husförhörslängd och pappan namn skrevs som Peter och flickan kallades Petersdotter, ända tills hon, i samma bok, Flickan växer upp, gifter sig och familjen flyttar lite mellan några socknar.  Att det blir både Peter och Petter fortsätter, men förnamnet och födelsedatum, eller då dopdatum, hänger med.

Ända till en flyttning när flickan nu är en mogen kvinna, då tycker skrivaren att det räcker med ett slarvigt skriver A följt av ett kort streck och ett pyttelitet a. Kan ju tolkas som Anna, men när det gällde att överföra informationen till en ny bok, då blev den slarviga texten plötsligt Stina Lisa, och det fick det stå framöver. Så i den sista husförhörslängden finns Stina Lisa Pettersdotter, men naturligtvis ska det krånglas till igen. Dödboken anger Stina Lisa Andersson, för Andersson hette maken. Ska jag nu vara riktigt ärlig, så finns det en mindre text och, född Petersdotter, men det förstör ju nästan historien.

Egentligen inga större krångligheter, men hur ska jag nu skriva in henne i ett system. Med förnamn från födelsen och då hittas inte hennes död.  Med Peter eller Petter följt av dotter, och hoppas att ingen söker med exakt stavning. Visst finns det lite att fundera på, men allt ska ju inte vara lätt, eller hur.

Det sägs att allt har ett slut och ibland så det uppenbart när någon lämnar det här livet. Men det som tar slut kan också fortsätta, hur konstigt det än låter. En människa lever nu och sedan upphör livet, men det finns så mycket kvar som minner om gärningar och händelser kopplat till personen. Det var kontentan av ett samtal jag deltog i häromdagen, och det finns många aspekter på ett sånt ämne.

Det finns många delar i ett sådant resonemang och vi kom in på hur det blir framöver, vilka källor kommer det att ösas ur när någon i en framtid vill veta mer om mig eller en av mina nutida medmänniskor.  När vi idag tittar bakåt så kanske vi hittar brev, dagböcker, omnämnande i någon skrift, en gravsten eller andra nertecknade uppgifter. Men hur blir det i morgon. 

Vi skickar inga brev längre, på papper alltså, utan det är elektronisk kommunikation, och hur sparas sådant och om det sparas, kan det återges i framtiden.  Tidningar försvinner mer och mer och snart finns det bara talböcker.  Kanske inte helt sant, men nästan i alla fall. Det finns en del som säger att idag kan vi inte längre skriva ner våra upplevelser på ett papper, vi har glömt hur använda en penna. Allt ska ske via tangenter eller pekskärmar, med stöd av någon inbyggd artificiell intelligens. Vi får till och med hjälp av rättstavningsprogram.

För de som släktforskar finns ju fortfarande möjligheter att se och läsa många av de sparade dokumenten när de nu lagts in i datorn, det finns möjligheter till tidsresor genom läsande av snirkligt skrivna dokument, fast ibland är snirkligheten kanske väl tilltagen, eller om det är resultatet av en skumögd prästs darrande hand i skenet av en ljusstump som vi ser. Men uppgifterna finns där, men det som produceras idag sparas bara som ettor och nollor någonstans utan det minsta avvikande utseende

Min pappas kusiner, egen bild

Men det finns ju sådant som består, en gravsten är lite svårare att lägga in i datorn. Minnen av promenader på en kyrkogård dyker upp.  Hemmansägaren Sven Johansson ger en viss information, lite mindre får vi veta om den andra parten, hon som kallas Hans hustru, ibland med ett förnamn, ibland är inte ens det utskrivet. Familjekonstellationer framgår när det står Familjegrav på stenen, även om det finns många olika sätt att beskriva vad just en sådan kan innehålla.

Men hur blir det i framtiden, det är ju inte bara så att stenarna får stå kvar kortare och kortare tid, alla har ju inte en sten. Det finns allt från anonyma minneslunder till olika former av mer eller mindre innehållsrika plaketter som används. Kommer det att gå att hitta information om föregångare på andra sätt, kommer uppgifterna att sparas på ett läsbart sätt eller blir vi mer och mer anonymiserade.

Det finns en del initiativ som kan kännas kopplade till att spara information om olika händelser. Vi försöker lägga in uppgifter i olika dokument som sparas, men blir de läsbara om ett eller ett par hundra år. Eller blir det som för de som var framsynta och sparade ner sina uppgifter på ett magnetband eller på smidiga floppydiskar, något som var bra då, men där det är svårare att hitta något att ta fram uppgifterna på nu.

En del initiativ är bra, det kan gälla att samla uppgifter om gravstenar, ett exempel är Gravstensinventeringen som finns, med bild och text. Det gäller att framtidssäkra att det går att se och läsa långt fram. Ett annat sätt är att lägga information in någon stor databas, som på världsvid basis försöker samla in så mycket som möjligt. Ett exempel är Find a Grave, en jättestor databas med bilder och text. Just den databasen är för närvarande uppe till diskussion av tråkiga skäl. För att uppmuntra personer att lägga in uppgifter så belönas volontärerna som lägger upp nya så kallade memorials, som inte behöver innebära att det finns en grav, genom en form av poängssystem.

Kan ju vara bra att uppmuntra, men det har lett till en otrevlig tävling, där det finns grupperingar som gör allt för få poäng. De lusläser dödsannonser, de kontrollerar myndighetsrapporter om dödsfall och på senare tid tar de fram uppgifter ur nyhetsrapporteringen. Ett exempel är från den skolskjutning som skedde i Uvalde, Texas, den 24 maj. Redan den 25 maj fanns det uppgifter, med bild och kommentarer, på Find a Grave om de omkomna, och någon fick poäng för detta upplägg. Skrämmande och hemsk utveckling. Nu kommer det säkert aktiviteter från ägaren, men beteendet är skrämmande och helt utan aktning.

Vill du läsa mer om Find a Grave och senaste dagarnas händelser så finns det några bloggar på engelska.  Några av länkarna är  https://www.legalgenealogist.com/2022/05/31/ancestry-this-ones-on-you/ och https://dna-explained.com/2022/06/02/find-a-grave-owned-by-ancestry-seriously-just-stop-incentivizing-the-creation-of-memorials-of-the-recently-deceased/

Något dök upp på Rötter. Det var ett inslag om att det öppnats en ny databas för godkända patentansökningar, och det finns en hel del sökmöjligheter som gör den intressant och samtidigt öppnar möjligheter att hitta okända inslag i släkten.

Fast kan patentansökningar ha något med släktforskning att göra, frågar sig säkert någon. Ja, det beror naturligtvis på vad man vill ha ut av sin släktforskning, det finns knappas uppgifter om födslar, vigslar och dödsfall, men kanske någon uppgift om var en person bodde när ansökan ingavs. Men det finns ju i andra källor också, så det finns kanske inte så mycket att hämta i den här nyöppnade databasen.

Så kanske en del tycker, men jag funderade lite och sökte sen på en plats i Dalsland, Brålanda. Varför det kan man undra, men där fanns en del av min släkt under en period och vem vet, kanske finns det någon släkting med i registret. Tänk om så vore, visst kan det vara trevligt att stoppa in lite patentinformation i släktforskningsprogrammet.

Vid sökningen dyker det upp två svar. Det första jag tittade på var från 1932, hemmansägare Hjalmar Jansson lämnar in en ansökan om att få patentera en papperskrusningsapparat. En apparat som krusar eller viker omslagspapper till karameller, som ett exempel. Det tar två år, sedan finns ett godkänt patent, nummer 81612.  Kan ju vara intressant, men jag hittar ingen Hjalmar Jansson i min släkt.

Tittar vidare på det andra svaret, och det är tio år äldre, och det finns ingen titel på personen ifråga. Men namnet kan kanske säga något, S J Johanson, och eftersom jag sökte på Brålanda så är han ju därifrån. Kanske kan jag hitta en koppling mellan patent 56458 och en historia som jag hört för länge sedan. Det fanns en person i Brålanda som kallades råttfällemakaren, och det var min farfars bror, Sven Johan. Och den som läste min blogg förra veckan vet att hans far hette Johannes, och det kan ju bli Johanson, även om det oftast är två s i det namnet.  Men tillsaken hör att denne Sven Johan varit över i USA flera gånger, så han kanske amerikaniserade efternamnet.

Patentansökan från min farfars bror. Finns på Svenska historiska patent

Patent 56458 avser en snillrikt gillrad råttfälla. Kanske inte det lättaste att förstå hur den egentligen fungerade, men den var tillräckligt unik för att kunna få ett patent. Sedan blev det tillverkning av denna råttfälla och därav benämningen, som jag då hört innan. Att det sedan blev en mekanisk verkstad som tillverkade annat också är en annan historia, där hittar jag inga patent så det var nog någon annans uppfinning som var grunden till det han tillverkade.

Så, nu har jag svart på vitt att han var ansvarig för sin råttfälla och att epitetet råttfällemakaren inte bara var något man hittat på, utan det fanns en verklig bakgrund till detta.

Har du letat efter patent och hittat något som kan kopplas till din släkt?

Förr, när jag gick i skolan och även gjorde militärtjänst, så hände det ganska ofta att deltagare i olika aktiviteter skulle ställa upp sig i rad, i efternamnsordning. Det var ganska rörigt ibland, det gällde att kunna alfabetet och det var det väl si och så med första skolåren och så skulle man komma ihåg vad de andra hette, så man hittade sin plats. Naturligtvis blev det lättare och lättare med åren. För mig var det ganska lätt, gällde bara att hålla koll på om det fanns någon som platsade före mina Ah. Värre för andra, men sen fanns det ju de som hade det lika lätt, exempelvis Öman. Nästan alltid sist i raden, det var bara att gå så långt bort som möjligt från startpunkten så var det klart.

Men var det bra att stå först, eller sist, det kan man fråga sig. Gällde det något okänt som skulle hända så var det lite pirrigt att vara först, men ibland var det värre för den som stod sist. Tänk bara när alla skulle få en spruta och det blev mer och mer dramatiskt ju fler som svimmade eller ojade sig rejält. Att vara sist var då en plåga. Fast ibland hittade den som bestämde att det plötsligt skulle vändas på turordningen, och det tyckte jag alltid hände när man blev ledig efter utfört värv, och då fick jag kortast ledighet.

Det gällde alltså att ha rätt begynnelsebokstav i sitt efternamn, och det är ju inte så lätt att ändra på. Det var många gånger som det fanns funderingar på varför man bar just det namn man bar. Och visste man att någon förfader bytt namn, från ett där begynnelsebokstaven var mitt i alfabetet till en bokstav som gjorde att man hamnade först eller sist i raden, så hade det varit bra med en tidsmaskin. Behåll Johansson och ta inte ett namn på A, eller behåll Olofsson och strunta i Öman.

Bild i författarens ägo

Fast det kanske inte hade hjälpt, det fanns säkert minst en orsak till att namnet byttes. För min egen del så vet jag att nästan alla handlare hette Johansson när min farfar började sin karriär inom området. Så vad göra, hur hitta något som stack ut. Farfars farfars första fru var dotter till ryttaren Ahlgren, så det kanske kunde vara något. Att farfars far hade fru nummer två som sin mor hade ingen betydelse, det var ju bara att anmäla ändringen till prästen så var det fixat. Tror inte han förstod vad han utsatte mig för, nästan alltid först med alla hemskheter.

Likadant var det med kamraten Öman, det var farfars farfar som bytte från ett patronymikon till ett efternamn som han tyckte passade bra. Han brukade fastigheten Ö, så varför inte berätta att det var han som styrde och ställde på egendomen och då passade det bra med att vara mannen på Ö, Öman. Om han viste hur långt bak hans sonsonsonson skulle hamna så borde han ha tänkt sig för och hittat något bättre namn.

Men å andra sidan så fanns det säkert de som hamnade mitt i gruppen som önskat att någon anfader ändrat sitt namn så det stuckit ut lite mer, om inte annat för att själv kunna sticka ut litet. Kanske bli uppmärksammad för ett stiligt namn när man försökte uppvakta någon. Jag funderar på hur många som egentligen ångrat sin förfaders namnändring, och hur många som är riktigt tacksamma för ett bra efternamn (vad det nu är). 

Har du funderat på just ditt efternamn och vilken historia det har.

Tänk vad skönt när allt är raka spår, kyrkböckerna finns och alla kopplingar är prydligt noterade och det går lätt att göra ett släktträd. Då kam man till och med tävla i att snabbast göra ett släktträd ett antal generationer tillbaka, och vinnaren verkar knappast ha startat innan allt är färdigt. Det är fantastiskt vilken utveckling som det skett på bara ett decennium eller så. Borta är de flesta resor till arkiven, borta är vita handskar och lukten av damm eller molnet av saltkristaller. Numera så är det bara att trycka på några knappar, öppna några index och sedan är det klart.

Fast ibland så stämmer inte allt, det finns något litet hinder som gör att resultatet inte kommer upp på skärmen eller, när det kommer upp något, visar sig vara något verkligen konstigt. Så är det verkligen för delar av Gustavs träd. Det som såg ganska bra ut i början blir allt mer invecklat på vissa linjer. Fast ska vi nu vara riktigt sanningsenliga så öppnades många portar på andra delar av släkten, där det tidigare sagts att inget finns. Så kanske kan det gamla ordspråket med gungor och karuseller pass bra in på Gustavs släktforskning.

Att mamma var ute i svängen och inte satt stilla hemma vid spisen, det framgår klart i böckerna när Gustav föds. Det står lite olika uppgifter på olika ställen, fader okänd på ett ställe, som far anges på ett annat ställe, faderskap fastställt men kontrahenten vägrar och ytterligare en del tillkommande text. Men det finns ju i alla fall ett namn och det är alltid något. Och eftersom det också finns samma namn på några fall till, där den som angetts som Gustavs pappa, också figurerar i liknande situationer gör att det borde finnas lite halvsyskon.  Och det är ju bättre med ett namn än det mindre roliga fader okänd.

Fri bild av Guzz Alkala på Unsplash

Att den angivna pappan har tre syskon kan ju också vara bra men det är lite värre med att ingen av dem har någon far angiven, så där blir det lite stopp i maskineriet. Men den förmodade farmoderns namn finns i alla fall och hennes linje leder rakt in i de värmländska skogarna, de skogarna där nästan alla tycks vara släkt med varandra med släktskap som ser ut som ett garnnystan. Och alla män tycks heta Lars Larsson.  Det gäller att ha tungan rätt i mun när man bläddrar mellan böcker, speciellt i de församlingar där prästen tyckte att födelsemånad och dag bara var något onödigt och inte behövde skrivas in. Men bit för bit går det framåt.

På mammans sida verkar det lite lättare, även om det fortfarande är Värmland som gäller. Lite mer udda namn dyker upp och det är ju bra. Namn som tycks vara kopplade till annat än bönder och torpare. Visst blir det lättare när det blir Hjerpe, Schröder, Godet, Gevert och Stockhaus som dyker upp på lite olika ställen. Smedsdatabasen, från Föreningen för Smedsläktforskning, innehåller en hel del intressant material som gör det lättare att klättra lite upp och ner i träden. Visserligen ligger de namnen en bra bit bak i trädet, alla linjer förblev ju inte smeder men det finns ett antal godsaker att plocka från databasen som hjälp till trädbyggandet.

Så här sitter nu Gustav med ett träd som är i all högsta grad ojämnt, en del grenar har blivit hur långa som helst med ålderdomligt ursprung långt utanför Sverige, andra är så korta så de knappas syns. Men det finns ju något att bygga på och det känns bra när svaren på den nyligen genomförda DNA-testen kommer. Det blir säkert en del pusslande men strukturen finns och det måste gå att räta ut en del frågetecken. Och visst kom det information, nu när svaret anlänt, men det ställde nog till mer huvudbry än vad som förväntats. Inte många namn som känns igen och det kom en hel skrälldus med helt oväntade namn, en massa testade som bor i Finland.  Tillbaka till ritbordet sa man förr när man måste börja om, och det blir att försöka hitta nya kopplingar, för DNA-delarna ljuger inte om släktskapet, synd bara att det är så tyst om var släkten hänger ihop.

Kanske har du en liknande historia som Gustavs, för inte kan han vara ensam, eller hur.

Vad kan vi använda släktforskning till?  En fråga som vi kanske ställer oss då och då när timmarna rinner iväg vid letandet efter små spår av försvunna människor eller när det visar att de uppgifter som fanns i trädet inte riktigt stämmer, bara att koppla bort en gren eller två. Kan det visa sig att vårt stora intresse för det som hänt tidigare inte är värt något, ett trevligt tidsfördriv, men inte mer.

Naturligtvis finns det mycket i släktforskningen som är användbart. Genom vår historia får vi en egen plats och kan utvecklas på många olika sätt. En ökad förståelse ger oss möjligheter att sätta in skeenden i historiska perspektiv, och det ger många ringar på vattnet. Och visst är vi många som drömmer om att hitta riktigt långt tillbaka i tiden, förbi okända förfäder, förbi brunna kyrkböcker och andra hinder. För en del betyder riktigt långt tillbaka bara någon eller några generationer, för andra hundratals år. Tänk om farfars farfars far visar sig vara den engelsman som skrönan säger. Eller om det är sant att min linje har en koppling till föräldrarna till gamle Olof i Buresläkten, att det finns en synlig koppling till hans bror.

En hel del av dessa funderingar förblir säkert bara drömmar eftersom det saknas källor, och de går inte att uppfinna på nytt. Men visst kan det vara spännande att försöka. Och då kommer jag in på nya ”källor”, kanske finns det annat än de som vi brukar använda som kan ge svar.  Och visst finns det nya vägar, inte minst genom DNA-forskningen, där nya framsteg görs varje dag. Vi hoppas och tror att vi med teknikens hjälp ska kunna spränga de hinder som hittills gjort det omöjligt att passera vissa tidsgränser.

fri bild från Unsplash av Dzianis Sukhavarau

Och nog finns det möjligheter, tidigare okända kopplingar kommer i dagen och vi lär oss nytt. Men det finns också begränsningar, som inte alltid syns. Jag har gjort ett så kallat Y-test, har låtit ett företag titta på hur min Y-kromosom, som jag ärvt från min pappa, som ärvt den från sin pappa och så vidare bakåt genom många, många generationer. Utan att gå in för djupt i det hela så blir resultatet av den största undersökningen en liten kvist längst ut på träd som avser alla män och deras bakgrund. Eftersom alla inte testats så finns det fortfarande ännu mindre grenar och till slut löv som kan ritas till på min lilla kvist, men det som jag finner intressant är att på min närmaste kvist sitter VK279.

VK279 låter ju inte som en person som kan hittas i kyrkböcker, och det kan vi inte, men det är benämning på en man som bodde utanför Odense i Danmark, som på 900-talet begravdes på ett sådant sätt att forskarna misstänker att han varit inblandad i någon form av aktivitet som karaktäriserar av våld.  Kanske var han ute på vikingatåg, kanske var det en slagskämpe av annat slag. Men visst är det spännande att ha som sin närmaste en sådan man, känns nästan som en nära släkting. Fast mitt i all denna extas så framgår det att vi två troligen har en gemensam anna för 1900 år sedan, så det kanske inte är så nära släkt, att hitta en gemensam ana som levde 900 år innan min danska släkting föddes. Det får nog vänta med slutsatser om vår relation.

Men det finns andra som tycker att det är intressant med vikingar. Företaget LivingDNA, som sysslar med släktforskning genom att använda DNA, har kommit på den ljusa idén att skapa en typisk viking utifrån 440 testade fynd som sträcker sig över en period av några tusen år och som på olika sätt kan kopplas till förtida, samtida och sentida vikingarelaterade beteenden. För 200 kronor kan sedan den hugade få svar på frågan om sin egen vikingakoppling. Det sker genom att företaget svarar med ett vikingaindex, exempelvis 80%, som säger att ditt DNA liknar Viking-DNA mer än 80 % av alla företagets kunder. Inte ett ord om vad det innebär och totalt värdelös information.

Så om du ser erbjudanden om att få fram något som kopplas till vikingar, tänk på att det inte syns i ditt DNA om någon var viking, det var ju ett sätt att vara, inte något genetiskt. I det här fallet med Living DNA som jag beskriver är det bara ett sätt att göra en vinst på människor okunnighet och det vill nog ingen vara en del av.